Dawnis kom till oss som ett ljus i mörkret i November.
Både jag och flickorna var fortfarande ledsna efter min sista Keeshond Älvtorpets Mogwai´s
bortgång i September och det mesta var tråkigt och långsamt.
En vän till mig hade tagit hand om henne och kom förbi för att hon skulle få busa med flickorna
eftersom dom var i samma storlek.
Dawnis blå ögon och superfeminina uttryck i kombination med hennes färg fick mig att smälta och mitt
stora hundhjärta att klappa och i ett ögonblicksverk blev det bestämt att hon skulle stanna hos oss.
Aldrig hade jag ens tänkt tanken på att Sheltie kunde vara en ras för mig men nu i efterhand är jag säker
på att det från början var meningen att det skulle bli så.
När min sambo kom hem några dagar senare möttes han i dörren av ett litet knyte på 4 månader och smälte
även han även om han tyckte det var konstigt men vad kunde han göra, han var chanslös!
I skrivande stund är hon 11 månader och har verkligen visat framfötterna i utställningsringarna under
pågående säsong och i takt med att hon växer blir jag bara mer och mer tacksam över att jag nu är lycklig
ägare till en blå Sheltieflicka som håller oss sysselsatta och ser till att vi aldrig har tråkigt.
